Wordfeud-strategi del 2: korta ord, bonusrutor och bingo

De flesta jagar långa, imponerande ord. De vassa spelarna kan sina korta. Tvåbokstavsord som ej, ax, ox och is ser oansenliga ut, men de gör två saker som långa ord inte klarar: de får plats där inget annat ryms, och de låter dig lägga ett nytt ord parallellt med ett som redan ligger. När du placerar en rad brickor bredvid ett befintligt ord och varje par bildar ett giltigt tvåbokstavsord får du poäng för alla på en gång. Det är ofta där de stora dragen göms, inte i det långa ordet du kämpade fram.

En nybörjare hittar ett bra ord och letar sedan efter en plats. En van spelare gör tvärtom: hittar en bra plats och letar ord som passar. Det ändrar hela draget, för du spelar brädet i stället för stället. En trippelbokstav under ett Q eller Z, eller ett helt ord över en trippelord-ruta, kan tredubbla ett drag. Titta på brädet först. Var ligger de dyra rutorna, och vilken bokstav i ditt ställ skulle tjäna mest på att hamna där? Ibland är ett kort ord på rätt ruta värt dubbelt så mycket som ett långt ord på fel.

Att lägga alla sju brickor i ett drag ger 40 extra poäng, en bingo. Det är nästan alltid det största enskilda draget i ett parti, och det är mer planerbart än det ser ut. Nyckeln är att spara de brickor som öppnar för det: bokstaven S, som förlänger nästan vilket ord som helst, och framför allt de blanka brickorna. Jokern är värd noll poäng i sig, men den kan föreställa vilken bokstav som helst. Det är precis vad som räddar en bingo när ställningen annars inte går ihop. Bränn inte jokern på ett litet ord om du inte måste.

Wordfeud är inte bara ditt drag, det är också vad du lämnar åt motståndaren. Lägger du ett ord precis intill en trippelord-ruta har du i praktiken serverat den till den som spelar näst. Ibland är det bästa draget inte det som ger dig flest poäng, utan det som nekar motståndaren en öppning. Att tänka ett drag framåt (vad kan hen göra med rutan om jag öppnar den?) är det som skiljer medelbra från bra.

Tillbaka till frågan som startade det hela. En sak många tror fel om: brickfördelningen är exakt densamma på standardbräde och slumpbräde. Det enda som skiljer är var bonusrutorna ligger. På standardbrädet vet du var trippelorden sitter och kan bygga mot dem drag för drag. På slumpbrädet måste du läsa av brädet på nytt varje parti, så planeringen blir mer reaktiv och mindre inlärd. Ingen är svårare rent spelmässigt, men de belönar olika saker: standard belönar minne och rutin, slump belönar att du ser mönstret framför dig. Prova båda och känn efter vilken som passar ditt sätt att tänka.

Många släpper fokus när påsen börjar ta slut, och där tappar de partiet. När brickorna är slut räknas de du har kvar på stället bort från din poäng. De läggs dessutom till hos den som blev klar först. Att bli sittande med ett Q eller Z i slutet kan alltså kosta dubbelt. Räkna bokstäver de sista dragen, planera för att tömma ditt ställ i rätt ordning, och gör dig av med tunga bokstäver medan du hinner.

Det som skiljer en van spelare från en nybörjare är sällan reglerna, utan förmågan att se vad brickorna faktiskt kan bli. Där hjälper ordfinnaren på Ordsmart: skriv in ditt brickställ, välj Wordfeud eller Alfapet, så får du alla giltiga svenska ord rankade efter poäng. Använd den för att lära dig nya ord och för att träna ögat mellan partierna. Nästa gång ser du draget själv.